Tidningen Diabetes nr 4/09

– I varje motgång finns en möjlighet

Jonas hittar idéer överallt

Det är Jonas Göthberg ett bevis på. 26 år gammal har han dansat sig upp på den internationella scenen, koreograferat en mängd artister i 35-40 olika länder och varit med och grundat The Voice Streetdance School.

”En galen idéspruta” som i varje motgång ser en möjlighet. Eller tio, om det vill sig riktigt väl.

Kepsen är välsydd och klädsam, fast bak och fram. Jonas Göthberg slarvar inte med stilen, som präglats av hip-hop och breakdance sedan tonåren. Det är också hans yrkesliv. Han sticker inte under stol med att det har varit flyt i danskarriären. Rätt kontakter och artister har fört honom till 35-40 länder världen över och gett honom möjlighet att arbeta med precis det han vill. Han har samarbetat med artister som Måns Zelmerlöw, Dr Alban och Star Pilots samt ett stort antal svenska och internationella artister. Han har också gjort musikvideos och TV-inspelningar.

Vi träffas i hans rätta element, dansskolan The Voice Streetdance School, som han varit med och grundat. Det är audition i lokalen intill och vi kikar in genom fönstret i dörren. Aspiranterna i fransiga stövlar, säckiga tröjor och tygsjok i fantasifulla draperingar kämpar med danssteg, knyckrörelser och hopp. Blir de inte generade när vi stirrar?

- Inte alls, försäkrar Jonas. Hur ska de annars klara att dansa inför publik?

Hans yrke kräver perfekt koncentration och stark fysik. Hur fungerar det med diabetes?

Jonas har sina knep för att undvika lågt blodsocker. De gamla vanliga, läskburk och mätutrusning inom räckhåll, samt att alltid ligga steget före sjukdomen. Rutin och åter rutin, allt blir en vana till slut. Han beskriver känningar som en pendling mellan fokus och icke-fokus:

– Det är som försöka tänka fler tankar samtidigt. Eller som att skriva samma mening över varandra flera gånger på en skrivmaskin. Det är en bisarr känsla. 

Öppen med sin diabetes
När jag sökte information om dig på nätet kom det upp mycket om din dans, koreografiska framgångar med olika grupper och utlandsturnéer. Men en sak fann jag ingenting om: din diabetes. Håller du den för dig själv?

Jonas ser litet ställd ut. Han förklarar att han inte har för vana att presentera sig som ”Jonas och jag är diabetiker”. Samtidigt är han helt öppen med sin sjukdom, som han med åren till och med fått en viss distans till.

- Råkar jag se någon ta en spruta på en restaurang kan jag haja till och tänka ´åh, en diabetiker´. Eller om nån frågar ´men du har ju diabetes´, då blir det som att ´va – eh, ja just det´. Det är absolut ingenting jag går och tänker på.

Så har det inte alltid varit. När Jonas insjuknade vid 14 års ålder var det ”jättejobbigt”. Han tyckte det var fel på honom och ville inte skylta med sin diabetes.

– Men sen skulle jag åka på kollo i tre veckor, det hade jag gjort sen jag var sju, och då var det som att komma ut ur garderoben. Man sa till några, ´det har hänt en grej, va´. ´Vadå?´ ´Jo, jag har fått en sjukdom´.

– Och de trodde man skulle dö. Men det var ingen som reagerade för de visste inte vad diabetes var, utan ryckte på axlarna och sa ´va synd då´.

Samtidigt var det mycket i samband med sjukdomen som plågade Jonas psykiskt: att gå till sjukhuset, skicka in blodprov, lämna HbA1c, men också det fysiska spelade in för en kille som alltid tränat. Tanken att han skulle ha det hela livet mognade så småningom och innerst inne kändes det som ´oh fuck´, men utåt har han inte alltid visat hur han mår.

På frågan om diabetes i dag begränsar honom på något sätt gnäller han över att inte ha kunnat söka till Robinson. När han ser min uppsyn skrattar han.

– Jag skämtar. Nej, det är väl bara pilot och tågförare man inte kan bli.

– Och polis, hämnas jag.

– Kan man inte bli polis, skriker Jonas i falsett. Och det säger du till mig nu! Det är min backup-plan. Den dag jag bryter benet och inte kan dansa så tänker jag bli polis.

Så ändrar han sig.

– I och för sig tror jag inte att jag vill ha en pistol i hölstret den dagen…

Hans eget val
För att tala allvar en stund så tror Jonas att folk är duktiga på att acceptera sitt öde och diabetes är ju ett sådant. Och även om fysiska yrken kan vara jobbigare så begränsar det inte honom, eftersom det är hans eget val att sköta sin diabetes. Därför är det upp till honom själv att avgöra vad han vill ägna sig åt, resonerar han.

Efter att ha dansat professionellt i tio år har det blivit en naturlig fortsättning att arbeta mer med affärsverksamhet kopplat till dansen och skolan.

- Visst kan man dansa tills man är uppåt 60 år, men breakdance kan bli svårt vid 55. Man får ta in fler delar i livet som passar in i det man gör för att utvidga och utveckla sina talanger. Är man businessminded och duktig på att dansa så sätter man ihop det och nya saker uppstår.

När finanskrisen kom minskade elevantalet med tio procent. I stället för att höja kurspriset gjorde Jonas precis tvärtom. Han hittade nya vägar och andra inkomstkällor, för att kunna sänka priserna i stället. Events, sommarkurser och -läger, nya designkläder och allt till hyfsat billiga priser har faktiskt dragit in mer pengar i år hittills än förra året.

– Alla ska ha råd att dansa, utbrister han.

Är du helt självlärd?

– I princip, ja. Jag gick två terminer och lärde mig grunderna inom breakdance. Sen bröt jag navelsträngen med danslärarna och bestämde mig för att bara köra själv. Jag startade min första dansgrupp som hette Seven Souls och gjorde som alla andra, det vill säga stod framför spegeln och försökte hitta på steg, tittade på tv, köpte dvd med Justin Timberlake och försökte lära mig dansa som han.

Inom hip-hopen är det många som är självlärda, enligt Jonas. Den är mer personlig än andra dansformer och man måste hitta sig själv och sin egen stil. Man kan lära sig grundsteg på dansskola och litet koreografi men sen gäller det vad JAG vill göra. Det finns inga begränsningar med vad man kan göra med sin kropp, eller det är klart att det finns, men det handlar om att lära känna sig själv och att anpassa dansen efter sina egna förutsättningar.

Jonas anser sig lyckligt lottad, ”otroligt glad och stolt”. Rätt kontakter, kompisar och artister som tagit honom till många ställen jorden runt. Men det är inte bara frågan om tur: så länge man är ödmjuk, kämpar och vill något så tror Jonas att man får det.

Inte känna efter FÖR mycket
Många med diabetes är oroliga för att resa, med allt vad det innebär. Har du aldrig haft några problem?

– Aldrig, bekräftar Jonas. Man kommer till nån liten håla i Sibirien och går genom tullen med sprutan i fickan. Tittar dom konstigt så säger man bara ínsulin´ så förstår dom direkt. Men vi har en regel: checka aldrig in bagage. Jag har allt som behövs i handbagaget: scenkläder, insulin, tandborste och ett par extra kalsonger.

När det gäller diabetesen måste man planera noga, har han lärt sig. Han räknar ut hur mycket insulin som går åt och packar en extra spruta och övrig utrustning. Tidsomställningar har inte heller vållat honom några besvär.

– Jag tror att ju mindre man tänker på såna grejor, desto färre problem får man. Det gäller att hitta sina egna små lösningar, som att ta det långverkande insulinet några timmar tidigare och då ta litet mindre inför nästa 24-timmarspass eller också senare och då ta en pyttepyttedos extra. Bara man tänker efter före. Och vara uppmärksam och känna efter, men inte FÖR mycket.

Nej, Jonas Göthberg är inte mycket för att stanna upp och absolut inte att sätta sig nöjd med vad han har. Han vill ha mer, bättre och större. Fler och fler bitar måste in för att pusslet ska växa.

– Vad pusslet ger för bild har jag ingen aning om.

Tvingas tänka nytt
Motgångar har han haft, men aldrig någon riktig ”flopp”. Ur varje misslyckande föds nya möjligheter, det vet han med facit i hand. När saker inte fungerar längre måste man fundera hur man ska fixa till det och tvingas tänka annorlunda. Och då, menar Jonas, kommer den kreativa sidan in, enligt principen om nöden som uppfinningarnas moder.

– När något negativt händer ska man inte ge sig förrän man hittat tre positiva saker som det negativa fört med sig.

När du fick diabetes, vad förde det med sig för positivt?

– Först lurade jag mig själv att det var värt försäkringspengarna som vi fick. En kompis frågade om jag skulle betala tillbaka pengarna för att slippa min diabetes men jag var tvärsäker: nej, jag tog pengarna i stället!

Jonas intalade sig själv att det var värt det. Illusionen brast snart. Som lök på laxen hade en klasskamrat som fått diabetes några år tidigare kvitterat ut tre gånger så mycket pengar.

– Det kanske låter som om jag vore extremt pengafixerad, säger han och förklarar att baktanken till att ”ta pengarna” var att ingen skulle förledas att tro att han blivit svag. Han betonar att för honom är och förblir familjen och glädjen viktigast i livet – varken ”business” eller materialistiska saker har företräde.

Inspirationen finns i allt runt om kring honom. Han kallar sig ”en galen idéspruta”, som kan gå på gatan och få syn på något som sen byggs upp till ”värsta scenariot i huvudet”. Det låter nästan litet jobbigt, men för att vara så explosiv ger Jonas i stället intryck av raka motsatsen. Han sitter lugnt på stolen och tar sig ofta en stund att fundera över frågorna.

– Det gäller att kanalisera inspirationen, förklarar han. Det handlar om att blanda olika människor och andras företagsidéer med mina egna koncept och twista till det litet. Kanske blir det helt fel, men då har man i all fall tänkt i nya banor.

Till sist: kopplar du av någon gång?

– Visst, jag tillbringar mycket rekreationstid framför tv-spelet X-box. Även film och sömn ligger högt på listan när jag väljer att slappna av.

Skönt att höra.

Text: Ann-Sofi Lindberg